Månen-Jorden, dubbelplaneter.

Hastighet runt solen: V ++ >  V+  >  V

Jag var tidigare ganska övertygad om att Månen hade bildats i samma avstånd från Solen och sedan fångats in av Jorden. På samma sätt som  H. Gerstenkorn ansåg år 1955, och som sedan ganska länge var den allmänna åsikten. Men jag har nu ändrat uppfattning. Det är för mig helt uppenbart att Månen har bildats samtidigt med Jorden, som  dubbel-planeter,  på samma sätt som dubbelstjärnor bildas, d.v.s. att två kondensationer uppstått på olika ställen i samma stoftmoln. Jag anser således att Jorden och Månen alltid varit ett par ända från den processen då kondensationen började.

I annat fall skulle inte Månen rotera runt Jorden åt samma håll som Jorden roterar runt Solen, d.v.s. motsols, eller moturs, sett från nordsidan av Jordens axel.

Vad finns det då för indikationer för detta? Endast ett s.k. logiskt bevis enl. följande:

Att Månen bildats i närheten av Jorden, d.v.s. på samma avstånd från Solen antyder det faktum att Månens materiella sammansättning överensstämmer ganska väl med Jorden's egen sammansättning.

Men om Månen på något vis i ett senare skede skulle ha fångats in av Jorden så uppstår tre möjliga fall:

1. Om Månen skapats på ungefär samma avstånd från Solen så skulle det så småningom ha skett en krasch med förödande konsekvenser. De båda kan omöjligen samsas i samma bana på lång sikt.

2. Om Månen skapats på ett längre avstånd från Solen så skulle Jorden så småningom hunnit ikapp Månen (enl. Kepler's 3:e lag), och därvid kunnat fånga in Månen. Men i så fall så skulle Månen definitivt ha fått en rotation åt motsatt håll runt Jorden. (se fig 1)

3. Om Månen nu hade fått en bana närmare Solen än vad Jorden har så hade Månen så småningom hunnit ikapp Jorden (enl. Kepler's 3:e lag). Men även i det fallet skulle då Månen också fått en rotation motsatt den nuvarande. (se fig 1)

Enda möjligheten som kvarstår är att Jorden och Månen bildades ur samma stoftmoln och erhöll sin rotation runt varandra redan från början, på samma sätt som gäller för ett oändligt stort antal dubbelstjärnor. Solen, Jorden och Månen roterar alla åt samma håll, på liknande sätt som alla övriga planeter och grus i solsystemet, (alla, dock utom Venus.) Se fig 2.

Jorden och Månen uppvisar en relativt närbesläktad sammansättning vad beträffar typ av materia men avvikelsen är såpass stor att man inte kan påstå att Månen kan vara en bit som blivit utslagen ur Jorden som vissa uppgifter påstår. Istället är det betydligt rimligare att påstå att skillnaden i material kan bero på att Jorden bildats i stoftmolnets centrum och att Månen kondenserats i ett läge mot det lokala stoftmolnets utkanter. Att Månen inte blev en egen planet kan förklaras med närheten till Jorden i samband med kondensationen, och att Månens mindre massa inte förmått kvarhålla sin ursprungliga eventuella atmosfär.

Bilden Fig. 1  ovan visar förhållandet enligt Keplers lagar att en himlakropp som har ett läge närmare Solen alltid har en högre omloppshastighet (V++) än en himlakropp på ett större avstånd från Solen.(V+, el V) Detta förhållande kommer sig av att efter hand som Solens gravitation avtar (i kvadrat till avståndet)  desto lägre är banhastigheten för att kompensera Solens lägre dragningskraft med lägre centrifugalkraft hos himlakroppen ifråga.

Fig 1 visar samtidigt de två tänkbara fallen, om Månen skulle vara infångad utifrån, att oavsett vilken variant som skulle gälla så skulle rotationen runt Jorden rimligen ha blivit den motsatta mot vad den nu i verkligheten är.

Att Jorden och Månen bildats som en dubbelplanet vill jag påstå ligger väldigt nära till hands att tro.

[Keplers tredje lag: (T_J)² / (r_J)³ = k = (T_M)² / (r_M)³;

 T=omloppstid; r = omloppsradie; J = Jorden; M = Mars;]

Obs:Jorden och Mars är här enbart tagna som exempel, förhållandet gäller för alla planeter oavsett var de finns eller i vilket planetsystem de ingår!

Att Venus roterar åt motsatt håll i.f.t. övriga planeter bör rimligen bero på att Venus råkat ut för en nära kontakt med en annan himlakropp varvid Venus av gravitiella skäl bromsats upp i sin naturliga rotation och långsamt börjat rotera åt andra hållet. Den långsamma rotationen, och närheten till Solen, kan samtidigt vara förklaringen till Venus kraftigt höjda temperatur och brist på vatten, vilket förgasats och lämnat planeten, kanske till fördel för Jordens vattenbestånd. Kanske var det Jorden själv som kommit för nära Venus varefter Jorden erhöll en långsammare rotation runt Solen och därför inrättade sig i en gynnsammare bana runt Solen.

Per-Olof B. Eriksson  2012 03 21